Scenen efter resan från Madrid fångade mycket mer än bara trötthet — den blottade klyftan mellan klubbens ledning och spelarna. Lisandro Martínez gick offentligt till storms mot hur transferfönstret sköttes och riktade särskild kritik mot den sportsliga ledningen. Det är svårt att se det som något annat än frustration som bubblat under ytan.
Sommarens investeringar lämnade mycket övrigt att önska. Klubben värvade mittfältare, men lämnade sig sårbar på flera andra nyckelpositioner. När skador slår till blir konsekvenserna direkt påtagliga — och resultaten på planen har inte uteblivit. En tidig svag ligastart har skapat en tryckkokare kring laget.
Det som gör situationen extra brännbar är känslan av att beslut fattas långt ifrån träningsplanen. Ny ägarprofil med löften om förändring har i praktiken lett till nedskärningar och en hård kostnadsdisciplin. Det går inte ihop med förväntningen om att bygga ett lag som regelbundet utmanar i Europas toppskikt.
Tränaren har hamnat i en svår sits. Michael Carrick får stöd från vissa i truppen, inte minst Martínez, men stödet räcker inte om strukturen runt laget fortsatt känns undermålig. Taktiska beslut och ledarskap hör hemma i samtalet, men utan adekvat spelarresurs och tydlig långsiktig plan blir det svårt att växa.
Det är också en fråga om kultur: en klubb som vill tillbaka till toppen behöver både strategiska investeringar och en intern atmosfär där spelare, tränare och ledning drar åt samma håll. När spelarnas förtroende för hur beslut fattas brister, speglas det snabbt i prestationen.
Vad krävs nu? Ett klart spelplan för framtiden, bättre kommunikation och en ambition att balansera ekonomi med sportslig konkurrenskraft. Om inte ledningen visar att man förstår och agerar på kritik från spelarna riskerar misstron att växa — och då blir det ännu svårare att vända trenden.
Oavsett vad man tycker om formuleringarna från Martínez är budskapet tydligt: förändring krävs, och den måste börja på flera nivåer samtidigt om klubben ska hitta tillbaka till sina forna höjder.